Pengar är en oumbärlig del av det moderna livet. Vad är pengar? Varför behövs pengar? Vad gör att pengar accepteras? Hur länge har det funnits pengar?

1.1. Pengarnas funktion

Vad är pengar? Om vi ska definiera vad pengar är i dag så tänker vi först och främst på sedlar och mynt. Det är tillgångar som betraktas som pengar eftersom de är likvida. Det betyder att de accepteras och att de är tillgängliga för att när som helst användas att betala med.

Nu för tiden finns även flera andra typer av tillgångar som är mycket likvida och enkelt kan omvandlas till kontanter eller användas för betalningar till mycket låg kostnad. Det gäller till exempel för avistainlåning och vissa andra typer av bankinlåningar.

Papperspengar och bankinlåningar har inte alltid funnits. Det vore därför nyttigt att definiera pengar i mer allmänna termer. Man kan tänka sig pengar som en mycket speciell vara som uppfyller vissa grundläggande funktioner. Den bör särkilt kunna fungera som bytesmedel, värdebevarare och räkneenhet. Därför sägs ofta att pengar är vad pengar gör.

För att bättre illustrera de här funktionerna kan man fundera över hur människor var tvungna att utföra sina transaktioner innan det fanns pengar. Utan pengar var man tvungen att byta varor eller tjänster direkt mot andra varor eller tjänster genom byteshandel.

Om en bagare till exempel vill få håret klippt i utbyte mot några brödlimpor så måste han hitta en frisör som går med på att ta emot limporna i utbyte mot sina tjänster. Om frisören i stället behöver ett par skor så får han vänta tills en ägare till en skoaffär i sin tur vill få håret klippt. En sådan bytesekonomi skulle därför medföra stora kostnader för att hitta lämplig motpart och för väntan och lagring.

1.1.1. Pengar som bytesmedel

För att undvika det omak som hänger samman med en byteshandel kan en av varorna användas som bytesmedel. Användningen av en vara som bytesmedel underlättar hela processen betydligt eftersom det inte längre behövs någon ömsesidig överensstämmelse mellan önskemålen för att ett byte av varor och tjänster ska kunna äga rum.

Samtidigt är det tydligt att varor som fungerar som bytesmedel bör ha vissa specifika tekniska egenskaper. Varor som fungerar som varupengar bör särskilt vara lätta att bära, hållbara och delbara och deras kvalitet bör vara lätt att kontrollera. I mer ekonomiskt avseende bör pengar vara en sällsynt vara eftersom endast sådana varor har ett positivt värde.

1.1.2. Pengar som värdebevarare

Om den vara som används som pengar behåller sitt värde över tid så kan den hållas under längre perioder. Det är särskilt användbart eftersom det blir möjligt att skilja försäljningsakten från köpakten. I det här fallet uppfyller pengarna den viktiga funktionen som värdebevarare. Det är av dessa skäl som handelsvaror, som även fungerar som värdebevarare, är att föredra framför handelsvaror som endast fungerar som bytesmedel.

Sådana varor som blommor eller tomater kan till exempel i princip fungera som bytesmedel. De skulle dock inte fungera så bra som värdebevarare och skulle därför antagligen inte ha använts som pengar.

1.1.3. Pengar som räkneenhet

Lika viktig är pengarnas funktion som räkneenhet. I en bytesekonomi måste man fortfarande komma fram till den exakta kursen för byte mellan till exempel bröd och hårklippning eller mellan hårklippning och skor. Sådana här ”växelkurser” – antalet brödlimpor som en hårklippning är värd t.ex. – kallas för relativa priser eller bytesförhållande.

Ju större antal varor som byts, desto svårare blir det att hålla reda på informationen om alla möjliga ”växelkurser”. Dessa resurser skulle kunna användas effektivare på andra sätt om en av de befintliga varorna används som räkneenhet. I det här fallet kan alla varors värde uttryckas med hjälp av denna räkneenhet

Om alla priser anges i penningtermer görs transaktioner mycket lättare. Mer allmänt är det inte bara priser på varor som kan uttryckas i pengar utan det kan även priset på varje tillgång. Alla ekonomiska aktörer i det respektive valutaområdet beräknar då saker som kostnader, priser, löner, inkomster osv. i samma penningenhet. En allmänt accepterad tillförlitlig räkneenhet utgör alltså en god grund för pris- och kostnadsberäkningar, och förbättrar på så vis transparensen och tillförlitligheten.

1.2. Olika slags pengar

Typen av varor som fungerat som pengar har förändrats med tiden. Varor valdes att användas som pengar för att de kunde förvaras enkelt och bekvämt, hade ett högt värde men jämförelsevis låg vikt och var lätta att bära med sig och dessutom hållbara. Dessa allmänt åtråvärda varor var lätta att växla och godtogs därför som pengar.

1.2.1. Varupengar

Flera olika föremål har fungerat som varupengar, t.ex. indianernas vampum (musselpärlor), kourisnäckor (färggranna snäckor) i Indien, valtänder på Fiji, tobak i de tidiga nordamerikanska kolonierna, stora stenskivor på stillahavsön Yap samt cigaretter och sprit i Tyskland efter andra världskriget.

1.2.2. Metallpengar

Metallpengar var ett sätt för äldre tiders samhällen att försöka lösa problemen med pengar i form av handelsvaror med begränsad hållbarhet. Metallpengar användes cirka 2000 f.Kr. i Asien, även om deras vikt på den tiden inte verkar ha varit standardiserad eller dess värde bekräftat av makthavarna. Stycken eller stavar av guld och silver användes som varupengar eftersom de var enkla att transportera, inte bröts ned och var mer eller mindre lätta att dela. Dessutom var det lätt att smälta ner dem för att tillverka smycken.

1.2.3. Metallmynt

Européerna var bland de första att utveckla standardiserade och värdebestyrkta metallmynt. Grekerna införde silvermynt cirka 700 f.Kr. Silverhalten i den atenska drakman, berömd för bilden av den legendariska ugglan, förblev stabil i nästan 400 år. Användningen av grekiska mynt spreds under Alexander den store och de har hittats av arkeologer i ett geografiskt område som sträcker sig från Spanien till Indien.

Romarna, som tidigare hade använt klumpiga bronsstavar som kallades för aes signatum som pengar, antog den grekiska innovationen att använda officiella mynt och var de första att införa ett bimetallsystem där både denarius i silver och aureus i guld användes.

1.2.4. Papperspengar

Kineserna började använda papperspengar cirka 800 e.Kr. under kejsar Hien Tsung och fortsatte med det i flera hundra år. Papperspengarna hade inget nyttovärde och fungerade bara som pengar genom ett kejserligt dekret. Papperspengar var mest spritt i Kina kring 1000 e.Kr. men slutade användas cirka 1500.

1.2.5. Obligationer

De italienska stadsstaterna var först med att införa skuldsedlar (obligationer eller växlar) som betalningsmedel. För att minska risken att bli rånade under sina resor tog handelsmän med sig sådana obligationer. På obligationerna angavs låntagare och långivare, fastställt betalningsdatum och beloppet i guld eller silver. Snart började bankirer handla med obligationerna. Det första beviset för ett sådant avtal är daterat till 1156.

Obligationer fortsatte att vara mest använda av italienska handelsmän och bimetallsystemet fortsatte att dominera fram till trettioåriga kriget på 1600-talet. På grund av den ekonomiska oordning som kriget medförde började makthavare, som t.ex. de svenska kungarna, föredra papperspengar. Sådana infördes av Bank of England år 1694 och Banque générale i Frankrike år 1716.

När papperspengar utan eget värde började användas i Europa inleddes en ny fas i pengarnas utveckling. Regeringarna fortsatte ha ansvaret för att inrätta och reglera systemet med pengar utan eget värde i ett land men andra offentliga eller privata institutioner, såsom centralbanker och finanssystemet, spelade en allt mer avgörande roll för den nationella valutans framgång.

1.2.6. Guldmyntfot

Sedan pengar utan eget värde antogs för cirka 200 år sedan har penningsystemet genomgått stora förändringar. Papperspengar var – och är fortfarande – endast lagligt betalningsmedel genom en behörig myndighets förordning. Nationalstaterna höll under lång tid guldreserver i sina centralbanker för att säkra deras valutas trovärdighet – ett system som är bekant under benämningen guldmyntfot. Valutor i form av mynt och sedlar kunde konverteras till guld till en fast kurs. Storbritannien var det första land som verkligen införde en guldmyntfot 1816,

Under första världskriget började många länder trycka mer och mer pengar för att finansiera krigskostnaderna. Med mer pengar i omlopp upphävde de flesta länder rätten att konvertera sina valutor till guld eftersom den ökade mängden sedlar inte längre motsvarades av nationella guldreserver.

1.2.7. Guldväxelstandard

Den brittiska guldmyntfoten kollapsade till sist 1931 men systemet återupplivades 1944 vid den internationella konferensen i Bretton Woods, New Hampshire. Här enades man om en reviderad guldmyntfot. Växelkurserna för de större ekonomiska makternas nationella valutor kopplades till dollarn och dollarn kunde konverteras till guld till ett fast pris på 35 amerikanska dollar per uns. Centralbankerna var redo att tillhandahålla dollar i utbyte mot sin nationella valuta och vice versa.

Bretton Woods-systemet kollapsade 1971 och sedan dess har de större ekonomiernas valutor varit pengar utan eget värde, alltså påbudspengar. Dessutom har de flesta länder låtit sina valutors växelkurs vara flytande.

Pengarnas utveckling har inte stannat av. I dag har flera typer av immateriella pengar dykt upp, bland dem s.k. elektroniska pengar (e-pengar) eller elektroniska betalningsmedel, vilka först dök upp på 1990-talet. Den här typen av pengar kan användas för att betala för varor och tjänster på Internet eller med hjälp av andra elektroniska medier. För närvarande finns det flera olika kortbaserade system för elektroniska pengar i Europa, vilka i allmänhet drivs av finansinstitut.

2. Vikten av prisstabilitet

Vad menas med prisstabilitet, inflation och deflation? Hur mäter man inflation? Vad är skillnaden mellan nominella räntor och den faktiska avkastningen? Vilka är fördelarna med prisstabilitet eller, med andra ord, varför är det viktigt för en centralbank att se till att det råder prisstabilitet?

2.1. Vad är prisstabilitet?

2.1.1. Inflation och deflation

Inflation och deflation är viktiga ekonomiska fenomen med negativa konsekvenser för ekonomin. Inflation definieras som en allmän, eller bred, prisökning på varor och tjänster under en längre period. Det leder till att pengarnas värde minskar och därmed deras köpkraft. Deflation är motsatsen till inflation eller en situation där den allmänna prisnivån sjunker under en längre tid.

När det inte är inflation eller deflation kan man säga att prisstabilitet råder. Då varken stiger eller sjunker priserna i genomsnitt under en tid. Om man till exempel för 100 euro kan köpa samma korg med varor som man kunde för ett eller två år sedan så kan man säga att det råder absolut prisstabilitet.

2.1.2. Rörelser i enskilda priser och den allmänna prisnivån

Det är viktigt att göra åtskillnad mellan rörelser i priser på enskilda varor eller tjänster och rörelser i den allmänna prisnivån. I en marknadsekonomi är det helt normalt att enskilda priser ofta ändras, även om det råder allmän prisstabilitet. På senare år har till exempel priserna på datorer och mobiltelefoner sjunkit avsevärt, främst som resultat av den snabba tekniska utvecklingen, trots att till exempel priset på olja har stigit flera år i rad.

På det hela taget förblev alltså inflationen i de flesta industriländer låg och stabil – stabilitet i den allmänna prisnivån kan gå hand i hand med stora enskilda prisförändringar.

2.2. Att mäta inflation

2.2.1. Mätningsfrågor

Hur kan man mäta inflation? I en ekonomi finns miljoner olika priser. Priserna utsätts för ständiga rörelser. Det är klart att det varken är genomförbart eller ens önskvärt att ta med alla priser i beräkningen men samtidigt är det inte heller lämpligt att bara granska några få av dem eftersom de kanske inte är representativa för den allmänna prisnivån.

2.2.2. Konsumentprisindex

De flesta länder använder sunt förnuft när de mäter inflationen. Man använder ett så kallat konsumentprisindex (KPI). Det innebär att konsumenternas inköpsmönster analyseras för att avgöra vilka varor och tjänster som konsumenterna vanligen köper och som därför kan anses vara mer eller mindre representativa för den genomsnittlige konsumenten i en ekonomi.

Dessa index omfattar i sig inte endast de varor som konsumenter köper dagligen (t.ex. bröd och frukt) utan även inköp av kapitalvaror (t.ex. bilar, datorer och tvättmaskiner) samt ofta förekommande transaktioner (t.ex. hyror).

Om man sätter ihop en sådan ”inköpslista” och väger de olika punkterna efter deras betydelse för konsumtionsbudgeten så skapar man det som brukar kallas för varukorg. Varje månad kontrollerar ett antal ”prisundersökare” priserna på dessa varor och tjänster på diverse försäljningsställen. Sedan jämförs kostnaderna för den här korgen över tid, varvid en serie belopp fastställs för prisindexet. Den årliga inflationstakten kan sedan beräknas genom att uttrycka förändringar i kostnaden för korgen i dag jämfört med en exakt likadan korg året innan.

Om en persons köpbeteende på ett avgörande sätt skiljer sig från det genomsnittliga konsumtionsmönstret och alltså från den varukorg som indexet grundas på, kan den personen uppleva en förändring i levnadskostnader som är annorlunda än den som visas i indexet. Den inflation som mäts genom indexet är bara ett ungefärligt mått på den genomsnittliga situationen i ekonomin och motsvarar inte exakt de övergripande prisförändringar som varje enskild konsument upplever.

2.2.3. Mätproblem

Av olika skäl förekommer vissa svårigheter i samband med varje försök att uttrycka den allmänna prisförändringen med siffror. För det första blir en befintlig korg vanligtvis allt mindre representativ med tiden eftersom konsumenterna alltmer övergår från dyrare varor till billigare.

För det andra är det ibland svårt att räkna in kvalitetsförändringar i prisindexet. Om en varas kvalitet förbättras med tiden och priset också ökar, beror en del av prisförändringen på förbättrad kvalitet. Dagens bilar skiljer sig till exempel betydligt från dem som tillverkades på 1970-talet, vilka i sin tur var mycket olika bilarna från 1950-talet.

Också införandet av nya varor är en viktig och svår aspekt. När dvd-spelarna kom ut på marknaden tog det naturligtvis en viss tid innan de kunde tas med i prisstatistiken eftersom det behövdes information om marknadsandelar, de viktigaste distributionskanalerna, de populäraste märkena osv. Om det tar för lång tid att ta upp nya varor i prisindexet lyckas dock inte prisindexet spegla de verkliga genomsnittliga prisförändringar som konsumenterna upplever.

I flera tidigare ekonomiska undersökningar har ett litet men positivt mätfel påvisats i mätningen av nationella konsumentprisindex, vilket låter förstå att en inflationstakt som uppmäts till, exempelvis, mindre än en halv procentenhet faktiskt kan överensstämma med ”verklig” prisstabilitet. För euroområdet (dvs. alla EU-länder som antagit euron som sin valuta) finns det inga exakta beräkningar för sådana mätfel. Man kan dock förvänta sig att ett sådant eventuellt mätfel är ganska litet, eftersom det harmoniserade konsumentprisindexet (HIKP) – som är ett harmoniserat KPI för alla länder i euroområdet – är ett relativt nytt begrepp och Eurostat – som är Europeiska kommissionens kontor med ansvar för det här statistikområdet på EU-nivå – försökt undvika mätfel i HIKP genom att fastställa lämpliga statistiknormer.

2.2.4. Nominella och reala variabler

Vid inflation kan man köpa allt färre varor för ett visst belopp pengar. Det är detsamma som att säga att pengarnas värde sjunker eller att dess köpkraft minskar. Detta konstaterande för oss vidare till en annan viktig ekonomisk fråga: skillnaden mellan nominella och reala variabler.

En nominell variabel är en som mäts i nuvarande priser. Sådana variabler rör sig vanligtvis i takt med prisnivån och därför med inflationen. Det har med andra ord inte tagits någon hänsyn till inflationseffekterna. Reala variabler, t.ex. realinkomster eller reallöner, är dock variabler där inflationseffekterna dragits av eller ”tagits bort”.

Låt oss exempelvis anta att du kan köpa en obligation med en löptid på ett år till nominellt värde som ger 4 % avkastning vid slutet av året. Om du betalade 100 euro i början av året, skulle du få 104 euro vid årets slut. Obligationen ger därför en nominell ränta på 4 %. Observera att räntan gäller den nominella räntan om inte annat anges. Låt oss nu anta att inflationstakten är 1,5 % för det året. Det är detsamma som att säga att dagens varukorg kommer att kosta 100 euro, eller att den nästa år kommer att kosta 101,5 euro. Om du köper en obligation med en nominell ränta på 4 % för 100 euro, säljer den efter ett år och får 104 euro och sedan köper en varukorg på 101,5 euro så kommer du att ha 2,5 euro över. Så, efter att ha räknat med inflationen kommer din obligation för 100 euro att ge dig cirka 2,5 euro i ”verklig” inkomst, vilket är detsamma som att realräntan är cirka 2,5 %. Om det råder inflation är realräntan alltså lägre än den nominella räntan.

2.3. Fördelarna med prisstabilitet

2.3.1. Prisstabilitet underbygger en högre levnadsstandard

Inflation och deflation medför verkligen stora nackdelar och kostnader. När det råder prisstabilitet uppstår inte sådana kostnader och det gynnar alla medborgare. Det finns flera sätt på vilka prisstabilitet hjälper till att uppnå höga nivåer av ekonomiskt välstånd, till exempel i form av hög sysselsättning.

... genom att bidra till att minska osäkerheten kring den allmänna prisutvecklingen och på det sättet förbättra de relativa prisernas transparens ...

För det första gör prisstabilitet det lättare att upptäcka förändringar i varupriserna i jämförelse med andra varor eftersom sådana förändringar inte skyms bakom svängningar i den allmänna prisnivån. Om priserna är stabila löper alltså inte företag och konsumenter risken att feltolka förändringar i den allmänna prisnivån som relativa prisförändringar och de kan fatta bättre grundade beslut om köp och investeringar.

Genom att hjälpa marknaden att styra resurserna dit de kan användas på ett så produktivt sätt som möjligt, ökar en varaktig prisstabilitet ekonomins effektivitet och därför även hushållens välstånd.

... genom att bidra till att minska inflationsriskpremierna i räntor ...

För det andra är det så att om fordringsägare kan vara säkra på att priserna är fortsatt stabila i framtiden så begär de inte någon extra avkastning (en s.k. inflationsriskpremie) som kompensation för inflationsriskerna i samband med att inneha nominella tillgångar över en längre tid. Lägre riskpremier leder till lägre nominella räntor och på så vis bidrar prisstabilitet till den effektivitet med vilken kapitalmarknaderna fördelar resurser, vilket leder till ökade incitament att investera. Det främjar i sin tur skapandet av arbetstillfällen och allmänt högre ekonomiskt välstånd.

... genom att bidra till att onödig värdesäkring kan undvikas ...

För det tredje gör ett tillförlitligt upprätthållande av prisstabilitet det mindre troligt att enskilda personer och företag kommer att avleda resurser från produktiva ändamål för att skydda (”värdesäkra”) sig mot inflation eller deflation genom att t.ex. indexera nominella kontrakt till prisutvecklingen. Då en fullständig indexering inte är möjlig, eller är för dyr, finns det i en omgivning där hög inflation råder ett incitament att lagra verkliga varor eftersom de under sådana omständigheter behåller sitt värde bättre än pengar eller vissa finansiella tillgångar. En överdriven lagring av varor är dock inget effektivt investeringsbeslut och hindrar en ekonomisk tillväxt och reallöneökning.

... genom att bidra till att minska skatte- och socialförsäkringssystemens snedvridande effekter ...

För det fjärde kan skatte- och välfärdssystemen skapa incitament som snedvrider det ekonomiska beteendet. I många fall förvärras dessa snedvridningar av inflation eller deflation eftersom skattesystem normalt inte ger någon möjlighet att indexera skattesatser och socialförsäkringsavgifter till inflationstakten. Lönehöjningar som är avsedda att ersätta arbetstagare för inflationsutvecklingen kan till exempel leda till att den anställda får en högre skattesats. Prisstabilitet minskar de snedvridande effekterna av inflations- eller deflationsutvecklingen på skatte- och socialsystem.

... genom att bidra till att öka fördelarna med att inneha kontanter ...

För det femte kan inflation tolkas som en dold skatt på innehav av kontanter. Personer som håller kontanter upplever med andra ord en minskning i sina verkliga tillgångar och således i sin reala finansiella förmögenhet när prisnivån stiger. Det är precis som om en del av deras pengar hade försvunnit i skatt. Ju högre förväntad inflationstakt, desto lägre är hushållens efterfrågan på kontantinnehav.

... genom att bidra till att förebygga en godtycklig fördelning av välstånd och inkomster …

För det sjätte förhindrar upprätthållandet av prisstabilitet stora ekonomiska, sociala och politiska problem. Sådana problem kan uppstå vid godtycklig omfördelning av välstånd och inkomster som förekommer under perioder av inflation och deflation.

Om det till exempel sker en oväntad inflationsökning upplever alla som har nominella fordringar, till exempel i form av långa löneavtal, bankinlåningar eller statsobligationer, förluster i de här tillgångarnas reala värde. Välstånd överförs sedan godtyckligt från långivare (eller sparare) till låntagare eftersom de pengar som ett lån till sist betalas tillbaka med räcker till färre varor än de förväntades göra när lånet togs.

Vid oväntad deflation kan personer som innehar nominella tillgångar vinna på det eftersom realvärdet på deras fordringar (t.ex. löner, inlåningar) ökar. Under tider av deflation kan dock låntagare eller gäldenärer ofta inte betala tillbaka sina skulder och kanske till och med gå i konkurs. Det kan skada hela samhället och i synnerhet de personer som har fordringar och de som arbetar för företag som gått i konkurs.

Oftast är det de fattigaste i samhället som lider mest av inflation eller deflation eftersom de endast har begränsade möjligheter till värdesäkring. Stabila priser bidrar alltså till social sammanhållning och stabilitet. Som flera exempel under 1900-talet har visat leder en hög inflation eller deflation ofta till social och politisk instabilitet när de grupper som förlorar på grund av inflationen känner sig lurade om (oförutsedd) inflation ”beskattar” bort en stor del av deras besparingar (se exempel i avsnitt 2.3.3).

... genom att bidra till finansiell stabilitet

För det sjunde kan plötsliga omvärderingar av tillgångar på grund av oväntade inflationsförändringar undergräva sundheten i en banks balansräkning. Låt oss till exempel anta att en bank erbjuder långa lån till en fast ränta som finansieras med kort inlåning. Om det sker en oväntad övergång till hög inflation så kommer det att medföra en minskning av tillgångarnas realvärde. Banken kan få problem med kapitaltäckningen. Om penningpolitiken upprätthåller prisstabilitet undviks att nominella tillgångars realvärde utsätts för inflations- eller deflationschocker och den finansiella stabiliteten förbättras därför också.

2.3.2. Genom att upprätthålla prisstabilitet bidrar centralbankerna till mer allmänna ekonomiska mål

En centralbank som upprätthåller prisstabilitet bidrar i hög grad till att mer allmänna ekonomiska mål uppnås, t.ex. högre levnadsstandard, en hög och mer stabil ekonomisk aktivitet och sysselsättning. Denna slutsats stöds av ekonomiska fakta som för en rad olika länder, metoder och perioder visar att ekonomier med lägre inflation i genomsnitt tycks ha en snabbare real tillväxt på lång sikt.

2.3.3. Exempel: Hyperinflation

En situation då inflationstakten är mycket hög och/eller stiger kontinuerligt och slutligen inte längre går att kontrollera kallas för hyperinflation. Socialt sett är hyperinflation ett mycket destruktivt fenomen som får långtgående konsekvenser för enskilda personer och för samhället som helhet. Även om det inte finns någon allmänt accepterad definition av hyperinflation, skulle de flesta ekonomer vara överens om att en situation där den månatliga inflationstakten är högre än 50 % kan beskrivas som hyperinflation.

Hyperinflation och perioder med mycket hög inflation har förekommit flera gånger under 1900-talet. Nedan finns några exempel på länder som har upplevt så hög årlig inflationstakt och de respektive siffrorna för de angivna årtalen:

1922 Tyskland 5 000 %

1985 Bolivia över 10 000 %

1989 Argentina 3 100 %

1990 Peru 7 500 %

1993 Brasilien 2 100 %

1993 Ukraina 5 000 %

En inflationstakt på 50 % per månad medför en ökning av prisnivån på över hundra gånger på ett år och en ökning på över två miljoner gånger på tre år. Så hög inflation lägger utan tvivel en tung börda på samhället. Den hyperinflation som i Tyskland följde efter första världskriget och som nådde sin höjdpunkt 1923 hade förödande ekonomiska, sociala och – allmänt erkänt – politiska konsekvenser.

Många personer förlorade sina besparingar, vilket ledde till en omfattande förlust av välstånd för stora delar av befolkningen. Insikten om att prisnivåerna ständigt steg skapade en ond cirkel. Man begärde naturligtvis högre löner för att kompensera förväntade högre priser i framtiden. Dessa förväntningar infriades eftersom högre löner ledde till högre produktionskostnader, vilket i sin tur innebar högre priser. Enligt samma tankebana började man göra av med pengar – som hade förlorat sitt värde – snabbare och snabbare.

Regeringen reagerade på pengarnas minskade värde genom att lägga till fler och fler nollor på sedlarna men efter en tid blev det omöjligt att hålla jämna steg med den exploderande prisnivån. Slutligen blev de här hyperinflationskostnaderna oacceptabla. Med tiden förlorade pengarna helt och hållet sin funktion som värdebevarare, räkneenhet och bytesmedel. Byteshandel blev allt vanligare och inofficiella pengar, t.ex. cigaretter som inte förlorade sitt värde på grund av inflationen, började ersätta de officiella sedlarna.

3. Faktorer som avgör prisutvecklingen

Vad bestämmer den allmänna prisnivån? Vilka faktorer driver inflationen? Hur kan centralbanken säkra prisstabilitet? Vilken funktion har finanspolitiken? Borde penningpolitiken vara direkt inriktad på att förbättra real tillväxt eller på att minska arbetslösheten? Med andra ord: Vad kan och inte kan penningpolitiken åstadkomma?

3.1. Vad penningpolitiken kan och inte kan åstadkomma

Hur kan penningpolitik påverka prisnivån? Den här frågan berör det som ekonomerna allmänt kallar transmissionsmekanismen. Det är den process genom vilken centralbankens åtgärder överförs till ekonomin och slutligen till priserna.

Det sätt på vilket penningpolitik påverkar ekonomin kan förklaras så här: Centralbanken är ensam utgivare av sedlar och bankreserver, den har alltså en monopolställning när det gäller att tillhandahålla den så kallade monetära basen. I kraft av det här monopolet kan centralbanken påverka villkoren på penningmarknaden och styra de korta räntorna.

3.1.1. På kort sikt kan centralbanken påverka den faktiska ekonomiska utvecklingen

På kort sikt kan en ändring i penningmarknadsräntorna (dvs. korta räntor) satta av centralbanken påverka ett antal mekanismer, huvudsakligen på grund av att denna förändring påverkar hushållens och företagens beslut om konsumtion och sparande.

Högre räntor, med alla andra variabler oförändrade, kommer att göra det mindre attraktivt för hushåll och företag att låna för att finansiera sin konsumtion eller sina investeringar. Det gör det också mer attraktivt för hushållen att spara sina inkomster i stället för att konsumera. Förändringar i de officiella räntorna kan också påverka utbudet av kredit. Denna utveckling påverkar i sin tur utvecklingen av reala ekonomiska variabler (t.ex. produktionen) med en viss fördröjning. (Med realekonomi menas produktion och konsumtion av varor och tjänster. Den realekonomiska aktiviteten redovisas i nationalräkenskaperna. Med penningekonomi avses utbud och efterfrågan på finansiering och den belyses i finansräkenskaperna.)

3.1.2. På lång sikt påverkar förändringar i penningmängden den allmänna prisnivån …

Den penningpolitiska transmissionsmekanismen omfattar ett antal olika mekanismer och åtgärder som vidtas av olika ekonomiska aktörer under olika stadier av processen. Som resultat av detta tar det vanligen tämligen lång tid för penningpolitiken att påverka prisutvecklingen. På lång sikt och efter att alla justeringar i ekonomin har fått effekt kommer en förändring av mängden pengar centralbanken tillhandahåller bara att återspeglas i en förändring av prisnivån och inte leda till permanenta förändringar i reala variabler som real produktion eller arbetslöshet.

3.1.3. … men inte nivån på real inkomst eller arbetslöshet

En penningpolitik som trovärdigt upprätthåller prisstabilitet har en betydande positiv effekt på välfärden och realekonomin. Utöver denna positiva effekt på prisstabiliteten bestäms reala inkomster (faktiska inkomster) eller nivån på sysselsättningen i ekonomin på lång sikt huvudsakligen av reala faktorer och kan inte förbättras av penningpolitiken. Sådana bestämningsfaktorer för sysselsättning och real inkomst på lång sikt är teknik, befolkningsökning och alla institutionella faktorer i ekonomin.

3.1.4. Inflation är ytterst ett monetärt fenomen

Inflation är ytterst ett monetärt fenomen. Ett antal empiriska studier bekräftar att långa perioder med hög inflation är förenad med kraftig penningmängdsökning. Andra faktorer kan påverka prisutvecklingen på kort sikt, medan deras effekter på lång sikt kan uppvägas av en viss justering av penningpolitiken. I den meningen kan trenderna för priser eller inflation kontrolleras av centralbanker.

3.2. Penningmängd och räntor – hur kan penningpolitiken påverka räntorna?

En centralbank kan bestämma de korta nominella räntor som bankerna måste betala när de behöver kredit från centralbanken. Och bankerna måste vända sig till centralbanken för att få kredit när de behöver sedlar till sina kunder och de måste uppfylla vissa kassakrav i form av inlåning på konton i centralbanken. Eftersom centralbankerna är de enda institut som kan ge ut sedlar (och bankreserver), dvs. har monopol på att ge ut baspengar, kan de bestämma styrräntan, dvs. den kortfristiga räntan på lån till bankerna. Förväntningar på hur styrräntorna utvecklas i framtiden kan i sin tur påverka ett antal långa bank- och marknadsräntor.

3.3. Hur förändringar i räntan påverkar konsumenternas och företagens utgiftsbeslut

Från ett enskilt hushålls perspektiv gör en högre realränta det mer attraktivt att spara eftersom avkastningen på sparande i form av framtida konsumtion är högre. Därför leder högre reala räntor till att konsumtionen minskar och sparandet ökar. Från ett företags synpunkt kommer högre räntor, förutsatt att alla andra variabler är oförändrade, att hindra investeringar eftersom bara få tillgängliga investeringsprojekt erbjuder tillräcklig avkastning för att täcka de högre kapitalkostnaderna.

En högre ränta gör alltså hushållen mindre benägna att konsumera och avskräcker företagen från att investera. Effekterna på enskilda hushåll och företag visar att en höjning av de korta realräntorna som resultat av penningpolitik kommer att leda till en minskning av de löpande utgifterna i ekonomin som helhet. En sådan förändring i politiken orsakar en minskning av den aggregerade efterfrågan och man talar om en penningpolitisk åtstramning.

Det är viktigt att förstå att det finns tidsförskjutningar i denna process. Det kan lätt ta månader för företagen att förbereda en ny investeringsplan. Investeringar som innebär att nya fabriker byggs eller specialutrustning beställs kan även ta år. Det tar även tid innan ränteändringarna slår igenom i bostadsinvesteringarna. Många konsumenter kommer inte heller omedelbart att ändra sina konsumtionsplaner som svar på förändringar i räntan.

Penningpolitikens transmissionsprocess tar alltså tid. Penningpolitiken kan därför inte kontrollera den totala efterfrågan på varor och tjänster på kort sikt. Man kan även säga att en ändring av penningpolitiken får genomslag i ekonomin med stor fördröjning.

3.4. Faktorer som påverkar prisutvecklingen på kortare sikt

Inflationstryck kan uppstå till följd av förändringar som får konsumenter att öka sina utgifter eller företag att minska sin produktion. Den första situationen, där efterfrågan ökar och det leder till inflation, kallas efterfrågeinflation. Det senare fallet, där kostnaderna ökar vilket leder till minskat utbud och även till inflation, kallas ofta kostnadsinflation. Det motsatta händer, alltså att det uppstår deflationstryck, om den aggregerade efterfrågan sjunker eller det aggregerade utbudet ökar.

I allmänhet måste penningpolitiken ofta reagera på sådan utveckling för att säkerställa prisstabilitet. Vid inflationstryck skulle centralbanken normalt sett höja (de reala) räntorna för att hindra att det här trycket ger upphov till mer ihållande avvikelser från prisstabilitet.

3.4.1. Vilken roll spelar den förväntade inflationen?

Vid löneförhandlingar och prissättning tar man ofta hänsyn till vilken nivå inflationen kommer att ligga på längre fram, t.ex. under nästa år. Förväntad inflation har effekt på nuvarande löneavtal eftersom framtida prishöjningar minskar mängden varor och tjänster som man kan köpa med en nominell lön.

Om inflationen alltså väntas vara hög kan de anställda begära en högre nominell löneökning under förhandlingarna. Företagens kostnader ökar om löneförhandlingarna baseras på dessa förväntningar och dessa kostnader kan slussas vidare till kunderna i form av högre priser. Liknande omständigheter gäller företagens prissättning.

Om folk väntar sig inflation i framtiden kan deras uppförande orsaka en ökning av inflationen i dag. Det är en annan anledning till att det är viktigt att penningpolitiken är trovärdig i sitt mål att upprätthålla prisstabilitet för att stabilisera inflationsförväntningarna på en låg nivå på lång sikt, i linje med prisstabilitet.

3.5. Faktorer som påverkar prisutvecklingen på längre sikt

Ändringar i penningpolitiken får genomslag i priserna med en fördröjning på 1–3 år. Detta betyder att penningpolitiken inte kan hindra oväntad realekonomisk utveckling eller chocker från att ha kortvarig effekt på inflationen. Penningpolitiken kan dock kontrollera prisutvecklingen på längre sikt och därför även inflationstrenden, dvs. ändringar i prisnivån, när ekonomin har anpassat sig till de kortfristiga störningarna fullt ut.

I ett längre perspektiv bestämmer penningpolitiken om inflationen ska tillåtas stiga eller hållas låg. Med andra ord har en centralbank som kontrollerar penningmängden och den korta räntan den slutgiltiga kontrollen över inflationen på lång sikt. Om centralbanken håller de korta räntorna alltför låga och ökar penningmängden alltför mycket kommer prisnivån till slut att stiga snabbt och på så vis skapa inflation.

4. ECB:s (Eurosystemets) penningpolitik

När uppstod EMU? Vilket organ ansvarar för den gemensamma penningpolitiken i euroområdet? Vilken målsättning har Eurosystemet? Hur försöker Eurosystemet fullfölja sitt uppdrag?

4.1. En kort historisk översikt

4.1.1. Ekonomiska och monetära unionen i tre etapper

Tanken att Europa ska ha ett gemensamt, enhetligt och stabilt penningsystem har sina rötter långt tillbaka i historien. Efter ett misslyckat försök i början på 1970-talet kom den definitiva impulsen för integrationsprocessen i juni 1988 då Europeiska rådet bekräftade målet att sträva mot en ekonomisk och monetär union. Under Europeiska kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors ledning inrättades en kommitté som skulle utreda och föreslå de konkreta etapper som skulle leda till den här unionen. Kommitténs rapport (den så kallade Delorsrapporten) lades fram i april 1989 och i den föreslogs införandet av en ekonomisk och monetär union (EMU) i tre separata etapper.

4.1.2. Etapp ett av EMU

I juni 1989 beslutade Europeiska rådet att den första etappen av EMU skulle inledas den 1 juli 1990. För att etapp två och tre skulle kunna inledas måste Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (det så kallade Romfördraget) revideras så att den institutionella struktur som behövdes kunde inrättas. Förhandlingarna resulterade i Fördraget om Europeiska unionen, som slöts i december 1991 och undertecknades i Maastricht den 7 februari 1992. På grund av förseningar i ratificeringsprocessen trädde det dock inte i kraft förrän den 1 november 1993.

4.1.3. Etapp två av EMU: inrättandet av EMI och ECB

Inrättandet av Europeiska monetära institutet (EMI) den 1 januari 1994 markerade början på den andra etappen av EMU. EMI:s två huvuduppgifter var för det första att stärka centralbankernas samarbete och den penningpolitiska samordningen och för det andra att göra de förberedelser som krävdes för inrättandet av Europeiska centralbankssystemet (ECBS), genomförandet av den gemensamma penningpolitiken och skapandet av en gemensam valuta i den tredje etappen.

I december 1995 enades Europeiska rådet i Madrid om namnet på den europeiska valutaenhet som skulle införas i början av etapp tre, euron, och bekräftade att etapp tre av EMU skulle starta den 1 januari 1999. Rådet tillkännagav det kronologiska händelseförloppet för övergången till euro. I december 1996 presenterade EMI, för Europeiska rådet och sedan för allmänheten, vilka motiv som valts för eurosedlarna som skulle sättas i omlopp den 1 januari 2002.

För att både komplettera och förtydliga fördragets bestämmelser om EMU antog Europeiska rådet i juni 1997 stabilitets- och tillväxtpakten. Detta gjordes för att säkerställa budgetdisciplin för EMU.

Den 2 maj 1998 beslutade Europeiska unionens råd – i dess sammansättning av stats- eller regeringschefer – att 11 medlemsstater (Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal och Finland) uppfyllde de nödvändiga villkoren för att införa den gemensamma valutan den 1 januari 1999. Den 25 maj 1998 tillsatte de 11 deltagande medlemsstaternas regeringar officiellt ECB-direktionens ordförande, vice ordförande och fyra övriga ledamöter. Deras tillsättning trädde i kraft den 1 juni 1998 och markerade upprättandet av ECB. Därmed hade EMI slutfört sina uppgifter. ECB ägnade resten av 1998 åt att slutföra tester av system och förfaranden.

4.1.4. Etapp tre av EMU: den oåterkalleliga låsningen av växelkurserna

Den 1 januari 1999 inleddes den tredje och sista etappen av EMU med den oåterkalleliga låsningen av växelkurserna för valutorna i de elva medlemsstater som deltog i valutaunionen från början och med genomförandet av en gemensam penningpolitik under ECB:s ansvar. Som tolfte stat anslöt sig Grekland den 1 januari 2001. Antalet deltagande medlemsstater ökade till tretton den 1 januari 2007, då Slovenien anslöt sig till den tredje etappen av EMU.

4.1.5. Konvergenskriterier

Villkoren för antagandet av euron fastställs i fördraget och i ett protokoll till fördraget. För att bedöma om en medlemsstat uppnått en hög grad av hållbar konvergens används fyra kriterier: prisstabilitet, hållbar finansiell ställning, växelkursstabilitet och konvergerande räntor.

Utöver dessa ekonomiska krav kräver konvergenskriterierna dessutom juridisk konvergens för att se till att nationell lagstiftning, bl.a. de nationella centralbankernas stadgar, är förenliga både med fördraget och med stadgan för ECBS och för ECB.

ECB och kommissionen ska rapportera till Europeiska unionens råd, minst en gång vartannat år eller på begäran av en medlemsstat, om konvergensutvecklingen i de medlemsstater som ansökt om medlemskap i EMU. På grundval av de konvergensrapporter som ECB respektive kommissionen presenterar, och på förslag av kommissionen, kan rådet, på stats- eller regeringschefsnivå, och efter samråd med Europaparlamentet besluta om huruvida medlemsstaten uppfyller kriterierna och tillåta det att ansluta sig till euroområdet.

4.2. De institutionella ramarna

4.2.1. Europeiska centralbankssystemet

ECB upprättades den 1 juni 1998 och är därmed en av världens yngsta centralbanker. Den har dock ärvt förtroendet och expertisen från de nationella centralbankerna i euroområdet, vilka tillsammans med ECB genomför penningpolitiken för euroområdet.

Den rättsliga grunden för ECB och ECBS är Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. ECBS består av ECB och alla EU-medlemsstaters nationella centralbanker (27 sedan 1 januari 2007).

4.2.2. ECBS uppdrag

Huvudmålet för ECBS är att upprätthålla prisstabilitet. Utan att åsidosätta detta mål ska ECBS stödja den allmänna ekonomiska politiken inom gemenskapen. Gemenskapens mål är bland annat att uppnå en hög nivå i fråga om sysselsättning, en hållbar och icke-inflatorisk tillväxt, en hög grad av konkurrenskraft och ekonomisk konvergens.

I fördraget görs alltså en tydlig rangordning av ECBS mål, där det absolut viktigaste målet är att upprätthålla prisstabilitet.

4.2.3. Eurosystemet

De 13 nationella centralbankerna i euroområdet och ECB bildar tillsammans Eurosystemet. Så länge det finns medlemsstater i EU som ännu inte har infört euron måste denna åtskillnad göras mellan Eurosystemet och ECBS.

De nationella centralbankerna i de EU-stater som ännu inte har antagit euron deltar inte i beslutsprocessen för den gemensamma penningpolitiken för euroområdet. Sådana stater är de ”gamla” EU-staterna Danmark, Sverige och Storbritannien, nio av de tio länder som blev medlemmar i Europeiska unionen den 1 maj 2004, dvs. Cypern, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen och Slovakien, och sedan den 1 januari 2007 de nya EU-medlemsstaterna Bulgarien och Rumänien. De har egna valutor och för sin egen penningpolitik.

Ett EU-land kan anta euron i ett senare skede men endast om det uppfyller konvergenskriterierna. Detta var fallet med Slovenien som blev medlem i euroområdet den 1 januari 2007.

4.2.4. Eurosystemets grundläggande uppgifter

Eurosystemets grundläggande uppgifter är att

· utforma och genomföra euroområdets penningpolitik

· genomföra valutatransaktioner och inneha och förvalta de officiella valutareserverna för länderna i euroområdet

· främja väl fungerande betalningssystem.

Andra uppgifter är att

· godkänna utgivning av sedlar i euroområdet

· avge yttranden och råd om förslag till gemenskapslagar och förslag till nationell lagstiftning

· samla in nödvändiga statistikuppgifter, antingen från nationella myndigheter eller direkt från ekonomiska aktörer, t.ex. finansinstitut

· medverka till att de myndigheter som ansvarar för tillsynen över kreditinstitut och det finansiella systemets stabilitet kan genomföra sin politik på ett smidigt sätt.

4.2.5. ECB-rådet

ECB:s högsta beslutande organ är ECB-rådet. Det består av de sex direktionsledamöterna och euroområdets nationella centralbankschefer (13 till antalet år 2007). ECB:s ordförande är ordförande både i ECB-rådet och i direktionen.

ECB-rådets viktigaste uppgift är att utforma euroområdets penningpolitik. Rådet har särskilt befogenhet att fastställa de räntor till vilka kreditinstitut kan få likviditet (pengar) från Eurosystemet. ECB-rådet påverkar alltså indirekt räntorna för hela euroområdets ekonomi, också de räntor som kreditinstitut tar av sina kunder för lån och de som sparare får på sitt sparande.

4.2.6. Direktionen

ECB:s direktion består av ordföranden, vice ordföranden och fyra ledamöter till. Alla utses genom överenskommelse mellan medlemsstaternas regeringar på stats- eller regeringschefsnivå i de länder som utgör euroområdet. Direktionen ansvarar för genomförandet av den penningpolitik som ECB-rådet utformar och ger nödvändiga instruktioner om det till de nationella centralbankerna. Den förbereder också ECB-rådets möten och sköter ECB:s löpande verksamhet.

4.2.7. Allmänna rådet

ECB:s tredje beslutande organ är det allmänna rådet. Det består av ECB:s ordförande och vice ordförande samt alla 27 nationella centralbankschefer i EU:s medlemsstater. Allmänna rådet har inget ansvar för penningpolitiska beslut i euroområdet. Det medverkar till samordningen av penningpolitiken i de medlemsstater som ännu inte antagit euron och förberedelserna för en eventuell utvidgning av euroområdet.

4.2.8. Oberoende

Det finns goda skäl att anförtro uppgiften att upprätthålla prisstabilitet till en oberoende centralbank som inte är utsatt för eventuella politiska påtryckningar. Enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har Eurosystemet fullständigt oberoende i utförandet av sina uppgifter.

Varken ECB, de nationella centralbankerna i Eurosystemet eller någon annan medlem i beslutande organ får begära eller ta emot instruktioner från ett annat organ. Gemenskapens institutioner och organ och medlemsstaternas regeringar är tvungna att respektera den här principen och får inte försöka påverka ledamöterna i ECB:s eller de nationella centralbankernas beslutsorgan.

Dessutom får Eurosystemet inte ge några lån till gemenskapsorgan eller nationella förvaltningar. Det skyddar ytterligare från politisk inblandning. Eurosystemet har alla instrument och befogenheter som behövs för att bedriva en effektiv penningpolitik. Ledamöterna i ECB:s beslutande organ har långa mandatperioder och kan endast avskedas för allvarlig försummelse eller oförmåga att utföra sina arbetsuppgifter. ECB har sin egen budget, oberoende av Europeiska gemenskapens. Det håller ECB:s förvaltning skild från gemenskapens finansiella intressen.

4.2.9. ECB:s kapital

ECB:s kapital kommer inte från Europeiska gemenskapen utan har tecknats och betalats in av de nationella centralbankerna. Varje medlemsstats andel av Europeiska unionens bruttonationalprodukt och andel av gemenskapens befolkning avgör viktningen för respektive nationell centralbanks bidrag.

4.3. ECB:s penningpolitiska strategi

4.3.1. Penningpolitikens uppdrag och uppgift

Enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen ska huvudmålet för Eurosystemet vara att upprätthålla prisstabilitet i euroområdet. ECB-rådet ska påverka förhållanden på penningmarknaden och därmed nivån på korta räntor, för att se till att prisstabilitet upprätthålls på medellång sikt. Medellång sikt innebär 2–5 år.

4.3.2. Penningpolitiken ska förankra inflationsförväntningarna ...

Penningpolitiken är avsevärt effektivare om den ser till att inflationsförväntningarna är fast förankrade. I det avseendet ska centralbankerna ha klara mål och genomföra penningpolitiken på ett konsekvent och systematiskt sätt samt föra en tydlig och öppen kommunikation. Det är viktiga element för att uppnå en hög nivå av trovärdighet, en nödvändig förutsättning för att kunna påverka ekonomiska aktörers förväntningar.

4.3.3. … måste vara framåtblickande …

På grund av att transmissionsmekanismen verkar med en viss fördröjning kommer de ändringar av penningpolitiken som görs i dag inte att påverka prisnivån förrän efter flera kvartal eller till och med år. Det innebär att centralbankerna måste fastställa vilken politik de ska föra i dag för att upprätthålla prisstabilitet i framtiden när ändringarna slår igenom. I det avseendet måste penningpolitiken vara framåtblickande.

4.3.4. … ha fokus inställt på ett medellångt perspektiv …

Det faktum att transmissionsmekanismen verkar med en viss fördröjning gör det omöjligt för penningpolitiken att på kort sikt motverka oförutsedda chockers effekt på prisnivån (t.ex. chocker orsakade av förändringar i de internationella råvarupriserna eller indirekta skatter). Vissa kortsiktiga fluktuationer i inflationen kan därför inte undvikas. Eftersom den penningpolitiska transmissionsmekanismen är så komplex finns det dessutom alltid en betydande osäkerhet om effekterna av ekonomiska chocker och penningpolitik. Av dessa skäl är det viktigt att penningpolitiken inriktar sig på medellångt perspektiv för att undvika överdriven aktivism och onödig instabilitet i den reala ekonomin. Medellång sikt innebär 2–5 år.

4.3.5. … och vara brett baserad

ECB måste slutligen också, precis som vilken annan centralbank som helst, räkna med en betydande osäkerhet om ekonomiska indikatorers tillförlitlighet, euroområdets ekonomiska struktur och transmissionsmekanismen för den gemensamma penningpolitiken. För att penningpolitiken ska vara framgångsrik måste den därför vara brett baserad, ta hänsyn till all relevant information för att förstå vilka faktorer som driver den ekonomiska utvecklingen och inte förlita sig på några få indikatorer eller en enda ekonomisk modell.

4.3.6. Strategins roll: en övergripande ram för penningpolitiska beslut

ECB-rådet har antagit och tillkännagivit en penningpolitisk strategi för att säkerställa att de penningpolitiska besluten fattas på ett konsekvent och systematiskt sätt. Den här penningpolitiska strategin återspeglar ovannämnda allmänna principer för att möta de utmaningar som centralbanken står inför. Strategin syftar till att fungera som en övergripande ram inom vilken beslut om en lämplig nivå för de korta räntorna kan fattas och meddelas till allmänheten.

4.3.7. De viktigaste elementen i ECB:s penningpolitiska strategi

Den första beståndsdelen i ECB:s penningpolitiska strategi är en kvantitativ definition av prisstabilitet. Dessutom fastställer strategin en ram för att se till att ECB-rådet bedömer alla relevanta upplysningar och analyser som behövs för att fatta penningpolitiska beslut på ett sådant sätt att prisstabilitet upprätthålls på medellång sikt (2–5 år). I resten av det här kapitlet beskrivs dessa beståndsdelar noggrannare.

4.4. Definitionen av prisstabilitet i siffror

4.4.1. ECB har definierat prisstabilitet i kvantitativa termer

I EU-fördraget ges ingen exakt definition av prisstabilitet. För att specificera det här målet mer exakt tillkännagav ECB-rådet följande kvantitativa definition 1998: Prisstabilitet definieras som en årlig ökning under 2 % i det harmoniserade konsumentprisindexet, HIKP, för euroområdet. Prisstabilitet ska upprätthållas på medellång sikt. ECB-rådet förklarade också 2003 att det syftar till att på medellång sikt hålla inflationen under men nära 2 %. Medellång sikt innebär 2–5 år.

4.4.2. Definitionen både förankrar inflationsförväntningarna och ökar ECB:s öppenhet och tillförlitlighet

Genom att klargöra hur ECB-rådet tolkar det mål banken har ålagts enligt fördraget bidrar definitionen först och främst till att göra det lättare att förstå det penningpolitiska styrsystemet. För det andra ger definitionen av prisstabilitet allmänheten en tydlig måttstock mot vilken ECB kan hållas ansvarig. Om det fastställs att prisutvecklingen avviker från prisstabilitet blir ECB skyldig att förklara sådana avvikelser och klargöra hur prisstabilitet ska återupprättas inom en rimlig tidsrymd. Definitionen fungerar också som en vägledning för allmänheten och ger den möjlighet att själv bilda sina egna förväntningar avseende framtida prisutvecklingar.

4.4.3. Definitionens egenskaper: fokus på euroområdet som helhet

ECB har ett uppdrag som gäller hela euroområdet. Alltså syftar besluten om den gemensamma penningpolitiken till att upprätthålla prisstabilitet i euroområdet som helhet. Inriktningen på euroområdet som en helhet är en följd av att penningpolitiken inom en monetär union bara kan styra den genomsnittliga penningmarknadsräntan i området, dvs. den kan inte fastslå olika räntor för olika regioner i euroområdet.

4.4.4. HIKP

I definitionen definieras också ett särskilt prisindex – nämligen HIKP för euroområdet. Detta mått ska användas för att bedöma om prisstabilitet har uppnåtts. HIKP offentliggörs av Europeiska unionens statistikkontor, Eurostat. Indexet har harmoniserats för de olika länderna i euroområdet i syfte att mäta prisutvecklingen på jämförbara grunder.

4.4.5. Varför bör inflationen ligga under men nära 2 %?

Genom att hänvisa till ”en ökning i HIKP under 2 %” klargör definitionen att både inflation över 2 % och deflation (dvs. sjunkande prisnivå) är oförenliga med prisstabilitet. ECB:s uttryckliga strävan att hålla inflationstakten på en nivå under men nära 2 % markerar bankens åtagande att hålla tillräckliga marginaler för att undvika risker för deflation.

4.4.6. Den medelfristiga inriktningen

En avgörande aspekt i ECB:s penningpolitik är, slutligen, dess inriktning på prisstabilitet ”på medellång sikt”. Med medellång sikt inom penningpolitiken menar man 2–5 år. Detta speglar slutsatsen att penningpolitik inte kan, och därför inte bör, försöka finjustera utvecklingen i priser eller inflation på så kort sikt som t.ex. några veckor eller månader. En ändrad penningpolitik får effekt på priserna först efter en viss tid och det är osäkert hur stor den slutliga effekten blir. Det innebär att penningpolitiken inte kan motverka alla oförutsedda störningar i prisnivån. Kortsiktiga fluktuationer i inflationen är därför oundvikliga.

4.5. De två pelarna i ECB:s penningpolitiska strategi

ECB analyserar hoten mot prisstabiliteten ur två analytiska perspektiv, de s.k. två pelarna.

4.5.1. Ramen med två pelare är baserad på två analytiska perspektiv ...

De penningpolitiska besluten baseras på en omfattande analys av hoten mot prisstabilitet. Analysen utgår från två perspektiv som kompletterar varandra.

Det första perspektivet syftar till att bedöma de korta och medellånga bestämningsfaktorerna för prisutvecklingen, med inriktning på real aktivitet och finansiella förhållanden i ekonomin. ECB kallar det den ekonomiska analysen.

Det andra perspektivet kallas den monetära analysen. Den tjänar främst som ett verktyg för dubbelkoll i ett medelfristigt till långt perspektiv av information från den ekonomiska analysen.

4.5.2. … för att se till att ingen relevant information går förlorad

Systemet med två pelare ska se till att all relevant information utnyttjas. Det är ett sätt att förmedla begreppet om en diversifierad analys till omvärlden och att garantera kraftfullt beslutsfattande baserat på olika analysperspektiv.

4.6. Öppenhet och ansvarighet

4.6.1. Rapporteringskrav som föreskrivs i fördraget

För att upprätthålla trovärdigheten måste en centralbank vara öppen och tydlig när det gäller skälen till sina åtgärder. Den måste även vara ansvarsskyldig inför demokratiska institutioner. I Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen åläggs ECB en mycket exakt rapporteringsskyldighet.

ECB ska utarbeta en årsrapport om sin verksamhet och om penningpolitiken under föregående och innevarande år och överlämna denna till Europaparlamentet, EU-rådet, Europeiska kommissionen och Europeiska rådet. Europaparlamentet kan då hålla en allmän debatt om ECB:s årsrapport.

ECB:s ordförande och övriga direktionsledamöter kan på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ lägga fram sina åsikter för Europaparlamentets behöriga utskott. Sådana utfrågningar äger vanligtvis rum varje kvartal. Vidare måste ECB minst en gång varje kvartal offentliggöra rapporter om ECBS verksamhet. Slutligen måste ECB varje vecka offentliggöra en konsoliderad balansräkning som speglar Eurosystemets monetära och finansiella transaktioner under den föregående veckan.

4.6.2. ECB:s kommunikationsverksamhet

ECB har åtagit sig att gå längre än de rapporteringskrav som anges i fördraget. ECB:s ordförande förklarar de överväganden som ligger bakom ECB-rådets beslut vid en presskonferens som hålls omedelbart efter det första sammanträdet varje månad. Ytterligare information om ECB-rådets synpunkter publiceras i ECB:s månadsrapport.

4.7. Eurosystemets operativa styrsystem

4.7.1. Styrsystemet

ECB-rådet beslutar om ECB:s (Eurosystemets) styrräntor. För att dessa räntor ska slå igenom hos företag och konsumenter, förlitar sig ECB på banksystemets förmedlingsfunktion. När ECB ändrar villkoren för sina lån till och från bankerna, kommer de villkor som bankerna ställer för sina kunder, dvs. företag och konsumenter, troligen också att ändras.

4.7.2. Huvudkategorier av instrument

Banksystemet i euroområdet har allmänt sett ett likviditetsbehov, delvis på grund av sitt sedelbehov och delvis på grund av att ECB kräver att banksystemet ska hålla reservmedel (kassakravsmedel) på konton i de nationella centralbankerna. Bankerna är således beroende av refinansiering från Eurosystemet.

Eurosystemets styrsystem består av tre huvuddelar. För det första tillför ECB medel till bankerna genom öppna marknadsoperationer. Genom räntorna för dessa styr ECB räntorna på penningmarknaden.

För det andra erbjuds bankerna två stående faciliteter, en utlåningsfacilitet och en inlåningsfacilitet. Faciliteterna finns tillgängliga för bankerna enligt deras eget gottfinnande. För det tredje ökar kassakraven bankernas likviditetsbehov.

4.7.3. Öppna marknadsoperationer

Öppna marknadsoperationer – den första delen i styrsystemet – utförs på ett decentraliserat sätt. ECB samordnar verksamheten men transaktionerna utförs av de nationella centralbankerna.

De huvudsakliga refinansieringstransaktionerna som utförs varje vecka är en viktig del av ECB:s penningpolitik. Den officiella ränta som fastställs för dessa transaktioner markerar den penningpolitiska inriktning som ECB-rådet beslutat om. De långfristiga refinansieringstransaktionerna är också likvidiserande transaktioner men de utförs en gång i månaden och har en löptid på tre månader. Finjusterande transaktioner utförs vid behov i syfte att utjämna ränteeffekterna av oväntade likviditetssvängningar eller ovanliga händelser.

4.7.4. Stående faciliteter och kassakrav

De två viktigare instrument som kompletterar de öppna marknadsoperationerna – de stående faciliteterna och kassakraven – tillämpas främst för att hålla tillbaka volatiliteten i de korta penningmarknadsräntorna. Räntorna på de stående faciliteterna är mycket mindre lockande än interbankmarknadens räntor (den huvudsakliga refinansieringsräntan ± 1 procentenhet). Det ger bankerna ett viktigt incitament att handla på marknaden och endast använda stående faciliteter när andra marknadsalternativ har uttömts.

En banks kassakrav fastställs som en andel av dess kassakravsbas, ett antal skuldposter på dess balansräkning (inlåning, skuldförbindelser och penningmarknadspapper med en löptid på mindre än två år). Kassakravssystemet anger kassakravet, dvs. kravet på medel som banker ska ha innestående hos sina nationella centralbanker. Kassakravet beräknas på basis av ett dagsgenomsnitt av balansräkningarna under en period på omkring en månad (den så kallade uppfyllandeperioden). Utjämningsmekanismen ger banker flexibilitet för förvaltning av sina kassakravsmedel över uppfyllandeperioden för kassakravet. Tillfälliga likviditetsunderskott behöver inte täckas omedelbart och därmed kan en viss volatilitet i dagslåneräntorna jämnas ut.

Kassakravet fungerar som en buffert mot likviditetschocker. Fluktuationer i kassakravsmedlen kring den nivå som krävs kan absorbera likviditetschocker med små effekter på marknadsräntorna. Således är behovet av extraordinära centralbanksinterventioner på penningmarknaden för att stabilisera marknadsräntorna litet.